Fredageftermiddagens sol värmde fortfarande den tidiga fredagkvällen. Herr Skriftställare och den ludne sambon påtade bland månadsmultronen. Maskrosplantor grävdes grundligt upp medels et maskrosjärn. Her Skriftställare kände sig lite , som han svek vissångaren Carl-Anton.
"Jag lät alla mina maskrosor växa, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut..."I huvudet hördes visan uppmanande ord, men Skriftstä'llaren var ståndaktig och utrotade maskrosor både till höger och vänster.
Plötsligt stelnar den ludne till och betraktar uppmärksamt det som som för oss vanliga är osynligt!
Trädgårdsgrinden hörs öppnas med ett lätt skrapljud. Ännu iförd sommarklänning och mörklila hårband kommer Prinsessan runt hörnet.
"Farfar,
vet du att löv är pengar och jag vill ge dig fem stycken"
Skriftställaren tänkte på den rikedom av lövpengar han nyss lagt i kompostlådan. Men ruelsen över en bortkastad förmögenhet försvann, när han från den lilla handen mottog fem stycken lönnlöv.
"Jag har med mig mitt låtsashus och vi måste gå in i det för annars blir vi blöta, för det regnar ute" Den lilla såg med en uppmanande nästan uppfodrande blick på sin faders fader. Herr Skriftställare fann det för gott att lämna ogräsbekämpningen och inträda i Prinsessans låtsasvärld.
Prinsessans föräldrar tittade med ett roat leende på, m0dern bar på ett och ett halvt barnbarn till!
Fadern var lite upprörd över ett smideskonstverk som prydde planen utanför trädgården. Han menade att det kan inte vara konst, för vem som helst kan ju göra sådant. Herr Skriftställare hade en något animerad diskussion med ätteläggen om vad som är konst och inte. Något slut på den diskussionen blev det aldrig, då Prinsessan återkallade honom till den påhittade verkligheten.
Hopkrupen satt nu Skriftställaren och kände hur denna ställning var nog så ansträngande för gamla ben och gammal rygg. Men vad gör man inte för att Prinsessan ska få som hon vill!
Efter ett långt samtal om hur man bäst skyddar sig mot regn avlöpte mellan S
kriftställaren och Prinsessan. Enligt henne är regnkläder, paraplyer med mera bara nys och onödigt. Det bästa är att ha med sig ett låtsashus, som man kan gå in i!
Plötsligt blev Prinsessan alldeles allvarlig. Anletsdragen slätades ut, de nästan obefintliga skrattrynkorna försvann. Hon tittar på Skriftställaren med stora klara blå ögon!
"Farfar, hur gör man när man tänker?"En blick på sonen klargjorde att detta inte var en ny fråga och att Prinsessan inte fått ett svar som hon var tillfreds med. Herr Skriftställare lät hjärnan gå på högvarv och kom slutligen på något som kanske kan liknas vid ett svar. Inte tänkte han citera någon gammal filosof Cognito ergo sum... Jag tänker alltså är jag! Det var ju inte det det gällde.
"Jo du, Prinsessan, jag tror att man liksom pratar med sig själv inne i huvudet och bara jag själv kan höra de ord jag pratar."
Prinsessan tittade storögt på Skriftställaren och för stunden nöjde hon sig med det svaret!
