Det var uppror bland de konstälskande innevånarna i den lilla staden Arosstrand.
Vågorna i den naturhamn som Trångtjärns vik utgjorde hade ännu inte tämjts av vinterns förlamade kyla. Innevånarna hade ännu inte uppsökt sina vinterviste med mysiga brasor och varm toddy.
På stadens café Bruna Bönan hade de konstälskande samlats.
Huruvida stadens prima målarinna Kladde-Maja Spleen skulle lägga penslarna och palettknivar på hyllan var det stora samtalsämnet.
Det hade nämligen visat sig att den magra konstnärslön hon åtnjutit av stadens myndigheter nu skulle dras in. Den allmänna sparivern hade också nått kulturens område. All icke-kommersiell kultur skulle gå på sparlåga, menade kulturpolitikerna. Den konst som inte kan överleva av egen kraft är inte en konst vi vill befrämja sa de.
Ryktet hade gått att Kladde-Maja Spleen inte längre hade råd med annan fär än den vita färgen.
Kulturmecenaten Inge Verde menade dock att denna ny situation hade gett Fröken Spleens konst en ny dimenssion.
- Se bara på hennes senaste Tavla "Vita Frun på vintersemester"! Visst, har hon, fortsatte han lyckats fånga fruntimrets sensuella längtan efter en ny ungdom med hänförande penselskicklighet. Man kan riktigt ana hur den Vita Frun längtar till varmare trakter, till sol bad och en läskande Pina Collada
- Näru, sa den mer insatte teckningslärarinnen Rita Janill, det säger du bara för att du inte voll sponsra henne längre. Hennes verk saknar nu den skärpa och vitalitet, som hennes mer färglada bilder gav!
Med en av sparsamhet driven envishet fortsatte mecenaten Inge Verde att hävda att hennes senaste bilder på ett helt nytt sett pekade på kulturens utsatthet i ett postkulturellt samhälle.
_ Se bara på denna bild, som så tydligt visar hur konsten marginaliserats i vårt nutida sammanhang.
Denna bild kallar hon "Musikanten" och jag har själv hört henne säga att det är hennes protest mot våra kulturpolitiker, för vilka en god middag med tillhörande dryckjom är mer eftertraktat än att göra ny inköp till stadens konstmuseum.
_ Jag vet inte om jag håller med dig helt därm sa Rita Janill. Tycker nog att hennes senare bilder helt fallit ur ramen för vad som ska betraktas som konst.
Skriftställaren avlägsnade sig med de debatterandes hetsighet ringande i öronen. Han vet dock att det vore synd om konstnärer bara skulle ha råd med vit färg, för att kulturpolitiker mer lystet ser på konst , som betalar sig själv.
Visar inlägg med etikett Vita käppens dag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vita käppens dag. Visa alla inlägg
måndag 11 oktober 2010
torsdag 15 oktober 2009
15 oktober 2009

James Biggs, engelsk fotograf, blev blind efter en olycka 1921. Då han kände sig osäker med den trafikintensitet som rådde i närheten av hans hem målade han sin promenadkäpp vit för att den skulle synas bättre.
I början av 1930-talet började vita käppar tillverkas för blinda, bland annat i USA och Frankrike.
1964 beslutade kongressen i USA att presidenten varje år ska proklamera den 15 oktober som en internationell säkerhetsdag för den vita käppen. Världsblindunionen, WBU, en internationell förening för synskadade, gjorde detsamma 1970.
I Sverige har "Vita käppens dag" uppmärksammats i drygt tio år.
Dagen fokuserar sp
eciellt i år på synskadades problem i trafikmiljön.Den vita käppen introducerades i Sverige på 1950-talet av Anta Ryman, lärare på dåvarande skolan för blinda, Tomtebodaskolan.
Idag för 35 år sedan invigdes också Kulturhuset vid Sergels Torg i Stockholm.
Etiketter:
Kukturhuset,
Sergels torg,
Stockhom,
synskadade,
Vita käppens dag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

