JULSAGA del 2

Jag måste få skriva ner, medan jag ännu minns, tänkte han och öppnade dörren till stadens restaurang. Han bad servitrisen om en jultallrik och en penna och papper!

- En penna kan du få låna, sa den tuggummituggande servitrisen. Föraktet i hennes röst var tydlig och nonchalant slängde hon en filtpenna på bordet.
-Du har väl inga pengar, fortsatte hon, så hur ska du betala för jultallriken du beställer?

Dansbandmusikern tittade upp på henne med stora förväntansfulla ögon.
- Det jag har här, sa han och pekade på sin panna, är värt mycket mer än alla de pengar som finns.
Han tittade vädjande på henne. Det var något i hans blick, som bevekade servitrisen eller om det var julstämningen som fyllde henne.
- Sitt du här och värm dig ett tag, jag ska bjuda dig på en kopp kaffe.

Den gamle spelemannen läppjade tankfullt på på kaffet. Han vecklade ut en servett. De en gång så flinka fingrarna var inte lika flinka längre. De nottecken som han plitade ner var inte så lätt att tyda för andra. Han blev allt mer ivrig. Servetten var snart fylld med allehanda notkrumelurer. Han började att fylla bordskivan med samma otydliga krumelurer. Kaffet var snart urdrucket och då han efter knappa timmen såg ner på bordskivan, spreds ett stort leende över hans ansikte. Detta var vad han drömt om. Hans julmelodi fanns där framför honom. Den fullklottrade bordskivan strömmade mot honom. I hans leende reflekterades de jublande trumpeteran och sjungande stråkarna. Hans händer klappade ljudligt takten mot bordskivan. Ögonen lyste!
Han tittade sig triumferande omkring. De övriga gästerna kunde se hur hans ögon lyste son fyrbåkar i den halvdunkla matsalen.
- Detta är den finaste julmelodin som skrivits, sa han med av upprymdhet spruckna rösten. Kom ihåg det, när ni sjunger den, att ni var med när den skrevs. Hans röst blev allt mer exalterad och högljudd.

Servitrisen kom fram till honom och tittade med förfäran på den fullklottrade bordskivan.
- Men vad har du gjort, skrek hon ut, har du förstört bordskivan, din slarver!
Hon fattade honom under armen och med milt våld föste hon ut honom ur lokalen. Kylan slog emot hans ansikte med kraft. Han vände sog om och såg på servitrisen, som hytte med näven mot honom.
-Ta vara på bordskivan, vädjade han, den är värd många pengar nu!

Servitrisen återvände in i restaurangen. Hon muttrade många föraktfulla ord om alkoholister och uteliggare.Hon fick tag i en trasa. Med bestämda nästan aggressiva rörelser torkade hon bordskivan ren från, fattigmansklottret, som hon sa. Det gick åt nästan en halvflaska rengöringsmedel innan bordskivan var tjänlig, att servera på igen.

Fram på förmiddagen på julafton hittade de den gamle spelmannen i en snödriva. De såg på honom och det leende som lyste från hans stela ansikte. Polismannen , som noterade de faktiska omständigheterna i sitt notisblock, tittade upp på sin kollega och sa:

- Han måste ha sett något mycket vacker, innan ögonen miste allt liv och slocknade!

JULSAGA del 1

Det var morgonen före julafton. Snön som fallit undernatten hade förnyat vinterns vithet. Kylan gav kristaller som gnistrade i det morgondisiga ljuset.
Den gamle dansbandsmusikern lämnade kyrkans natthärbärge. Han hade fått en plats att sova på och styrkt av kaffe och risgrynsgröt mötte han den kyliga morgonen. Hans få ägodelar förvarade han i en konsumkasse, som han ständigt bar med sig. Vinterluvan var djupt neddragen över panna och öron. Den slitna ulstern försökte han värmande svepa om sig än mer. Nu fick han vara borta från sängplats och värme till sju ikväll, då härbärget åter öppnade.
Hans fru och de fem barnen hade lämnat honom för fem år sedan. De stod inte ut med hans humörsvängningar. De var trötta på hans gnäll om att inga speltillfällen drog in pengar. De var utleda på hand periodvis återkommande superi. Sedan dess hade det gått stadigt utför med den gamle musikern. Han hade förlorat kontakter med musikvärlden, Han hde blivit vräkt från sin bostad. Ägodelarna sålad på exekutiv auktion. Allt han ägde bar han med sig i konsumkassen.
Hade inte spriten tagit överhand hade han fortfarande varit en av de främsta musikerna i landet. Hade han inte så förlorat kontakten med musikvärlden, hade kanske ännu hans kompositioner spelats.
Den gamle spelemannen besökte socialkontoret i hopp om att få någon hundtring, så han kunde köpa en julgåva , om än adrig så liten, till sina barn.
- Är du här nu igen speleman, sa den hurtiga socialsekreteraren, du kan inte få mer pengar. Du fpr nya pengar i början nästa månad, försökte hon förklara för honom. Musikern tittade vädjande, det gällde ju bara någon hundrong, för att ge glädje till de små. Åven om böickar var aldrig så vädjande var socialsekreterarens nej ett nej som inte kunde ändras.

Tomhänt, sånär som på konsumkassen, återvände den gamle musikern sin ändlösa vandring på den den lilla stadens gator. Han spg jultrevnad lysa ur affärsfönster. Han mötte julstressande människor, som undevek hans blick och utsträckta hand. Han fick något drömskt i bliccken. Ur djupert av hans inre började sakta ett musiktema skapas. En melodi, en refräng. Han kunde i sitt inre höra hur det arrangerades. Ett leende formades på hans läppar, när den påträngande saxofonen bar budskap om alla de barn som far illa i vår värld. De smekande violerna med sitt bedjande "fidedeliddeli" påminde honom om barnens glittrande ögon i väntan på julen. Trumpeter ocg tromboners kraftfulla proklamerande om... !att inatt har en räddare blivit född åt er". Trummornas trygga rytm gav honom bilder av den trygghet han inte längre hade.

Detta, mumlade han för sig själv, är det mästerverk jag alltid drömt om att få skriva tindrande barna ögon från höjden ser "faderns milda ögon ner på dessa hans minsta". Allt fanns i melodin. Han längtade få skriva ner. Nu skulle han lämna något till eftervärlden som var värt något. En melodi som skulle få lyssnaren att fälla en tur, röras till skratt och längta få sjunga igen.
Jag måste få slriva ner, mens jag ännu minns, tänkte han och öppnade dörren till stadens restaurang. Han bad servitrisen om en jultallrik och en penna och papper!

(fortsättning följer imorgon...julafton!)