Lit4e mer inte så vanligt

Efter att ha avnjutit underhållning  i televisionsapparaten... något bollsparkande från stövellandet, beslutade skriftställaren att göra ett nedslag i det andra livet.

Han begav sig till Regionen SilentNigth, för att ge respekt till Ikaros och hans Helena.
Skriftställarens dator eller om det är modemet är ibland inte helt överens med Skriftställaren om vad som ska fungera. Det var roligt att så mycket folk hade anlänt och de tycktes alla trivas på denna region.
I ock för sig kan man jy fundera på varför vissa artister väljer att framföra musikstycken, som de i kommentar säger att de inte helt behärskar. Men är det någonstans man ska göra det är det väl i Second Life.

Då det blev dags för Bara Jonsson att framträda beslutade Skriftställarens dator att nu fick det vara nog. Ljudet försvann och efter ett tag även skriftliga kommentarer. En förstenad bild hängde länge kvar. Skriftställaren förstod att det var en så kallad frysning!
Beslut att dränera luden sambo under kvällspromenad fattades !
Vid återkomst till de virtuella världarnas värld talade inloggningen om att önskad inloggningställe inte var klart.

Beslut om att istället besöka den göda vännem Midnattsdotter på hennes Fridestock fattades.
Som alltid blir man hjärtligt välkomnad  värdinnan- Hon och hennes medarbetare lyckas alltid skapa en varm atmosfär, som gör att folk från olika delar av vår värld känner sig hemma och välkomnad.
Skriftställaren  hyser den största förståelse för att det är svårt att balansera ljud från instrument och sång, utan tillgång till mixer. Men samtidigt ger ju denna obalans en närhet och verklighet, som kasettbandskonserterna i Second Live saknar.
Mercury Madzuko, i vars slutnummer Skriftställaren anlände, lyckades i denna sång väl förmedla känslan av längtan efter någon speciell.

Engrama som följde därpå blandade friskt i stämningsläge och musikstil. Enyas pneumatiska musik kändes väl närvarande, men med en latinsk touch. Det var i det mer latininspirerade musikstyckena som sångerskans röst kom till sin bästa rätt.
Även om Skriftställaren inte i allt kan instämma i den ovavtionsliknande beundran, som gästerna gav uttryck för, så konstaterar han att Engrama är bland de bättre liveuppträdande han hört i den virtuella världen.

Med önskan om att de närvarande ska tänka på sina kamelers välfärd, påminde Skriftställaren om att förse dessa husdjur med varma fotbeklädnader innan de släpptes ut för natten. När denna önskan var utsagd, återvände Skriftställaren till en verklighet av somn och väntan på söndagen!.

Inte så vanligt

... att Skriftställaren lämnar sin skyddade verkstad och beger sig ut bland vanligt folk. Fredagkvällen var dock ett sådant tillfälle. Han hörsammade en kallelse och besökte det nya tillhållet för de som gillar RAJRAJ. Ett socialt sammanhang där man alltid hälsas välkommen, fredagkvällen var inget undantag.

Det kan vara riktigt behagligt och avslappnande att befinna sig mitt i bruset. Belzez väl valda musikskivor. Insiktsfulla och ibland inte helt meningsfulla kommentarer far som ljumma sommarbrisar mellan de dansande.
Efter ett tag kallade verklighetens sömn på Skriftställaren  och med en önskan att förse nattutgående kameler med värmande yllesockar försvann Skriftställaren in i sömnens dimma.

Kan ni läsa detta är det gott hopp om att han vaknat ur dvalan och verkligen skrivit detta.
Men helt säker kan man aldrig vara!

Det var då...

, då den ljusnande framtid ännu var ett hopp för abiturenterna. Skriftställarens och hans kamrater, Mange, Bosse, Birgitta, Annika och Lena, gick hårt in för att vara "svåra". Svåra kulturellt sett. Vi älskade gå till bibliotekets hörsal och uppleva diktläsning. Diktläsning var kanske att ta i.

Uppläsaren kom in i en mörklagd sal med pannlampa. Han ställde sig och titta på publiken.
Vi satt alla tyst förväntansfulla.
Den pannlampsförsedde poeten teg under en minut. Sedan tog han fram en hammare, som han dolt innanför manchesterkavajen. Han la upp sin hand på det lilla bordet.
Tystnad!
Sakta förde han hammaren i en parabelliknande båge och lät hammaren med ett snärtigt ljud träffa handen.
Nu vidtog en lång tystnad. En tystnad som gränsade till pinsam längd.
Pannlampans sken panorerade över publiken.
Till slut kom det... det förlösande ordet:

AJ!

Vi jublade i hänfördhet över denna verbala existensiella ångest! Eller vad vi nu kunde ha tolkat det som!

Det var i denna anda som Skriftställaren, Mange , Bosse, Lena, Annika och Birgitta skulle sätta upp en teaterpjäs på en av stadens ungdomsgårdar. Troligen kallades den " ingen ser vad som händer bak trädets stam! " Eller något liknande meningslöst. Skriftställaren vill idag inte gärna kännas vid detta teaterstycke, som i ärlighetens namn inte hade mycket till handling eller för den delen dialog heller.  Han vill minnas att det hela gick ut på att få med så många ordvitsar som möjligt, typ:
Nu barkar det åt helvete!
Om du stammar blir du stamanställd!
Det där var kvistigt!
Träd tråden!
I Löv you, en replik som vill visa på vår internationella solidaritet!
För att skyla över bristen på handling, dialog och annat  för ett teaterstycke nödvändigt innehåll, drog vi ut på pauserna mellan akterna, så långt vi kunde.

Mange och skriftställaren vattnade en liten planta i en kruka. De tillförde näring av olika slag. De gav kommentarer till den allt mer otåliga publiken, att de behövde ett träd för handlingen i sista akten.

I varje aktpaus, så byttes den lilla plantan ut och ersattes med en något större. Ihärdigt vattnades den!
Till slut tvingades de i sista akten att korta av denna med hänvisning till att trädåterväxten inte var så god, som de hoppats.
Den gode tidningskrönikören, som var satt bevaka ungdomsgårdarna, konstaterade torrt dagen efter att pauserna utgjorde 80 % av de den fem akter långa föreställningen.
Det behöver väl inte tilläggas, att de fem inte fick fler engagemang!

Nä, det blev inget....

Skrifställaren satt ner och betraktade håglöst det vita papperet i den gamla Remingtonen. Han hade förgäves sökt få de i tanken formulerade meningarna att materialiseras på pappret. Det ville sig inte!
Att säga att det inte ens blev ett kommatecken, vore dock en överdrift. Ty när han skulle borsta bort en liten svart partikel, som solkade det vita pappersarket, visade det sig vara just ett kommatecken.
Samtalet med den äldre finska kvinnan, som pantade burkar i den lokala butiken, ville inte bli fästat på pappret.
Sammanträffandet med gamla arbetskamrater, som återigen hade en planeringsdag... nä processdag heter det visst numer,... om samma saker som vi planerade/processade om 1993, gav bara en fadd eftersmak och ville inte låta sig beskrivas i ord.
Mötet med de två unga syrianska pojkarna, som försökte provecera bråk, kändes bara tjatigt. Den enes fader hade samma "spela-tupp-fas" för 25 år sedan.
Skriftställaren känner ålderdomens ältande och brist på nytt föga inspirerande. Han känner sig nöjd med sig och sitt. Han har inget behov av att ta över andras framgångskoncept för att stå i centrum.
Nej något helt nytt ska det vara, något som ingen gjort förut, då komme ungdomen åter. Men det är en annan historia och den som lever får se!
Något nytt är på gång....

Konstskandal

Det var uppror bland de konstälskande innevånarna i den lilla staden Arosstrand.
Vågorna i den naturhamn som Trångtjärns vik  utgjorde hade ännu inte tämjts av vinterns förlamade kyla. Innevånarna hade ännu inte uppsökt sina vinterviste med mysiga brasor och varm toddy.
På stadens café Bruna Bönan hade de konstälskande samlats.
Huruvida stadens prima målarinna Kladde-Maja Spleen skulle lägga penslarna och palettknivar på hyllan var det stora samtalsämnet.
Det hade nämligen visat sig att den magra konstnärslön hon åtnjutit av stadens myndigheter nu skulle dras in. Den allmänna sparivern hade också nått kulturens område. All icke-kommersiell  kultur skulle gå på sparlåga, menade kulturpolitikerna. Den konst som inte kan överleva av egen kraft är inte en konst vi vill befrämja sa de.
Ryktet hade gått att Kladde-Maja Spleen inte längre hade råd med annan fär än  den vita färgen.

Kulturmecenaten Inge Verde menade dock att denna ny situation hade gett Fröken Spleens konst en  ny dimenssion.
- Se bara på hennes senaste Tavla "Vita Frun på vintersemester"! Visst, har hon, fortsatte han lyckats fånga fruntimrets sensuella längtan efter en ny ungdom med hänförande penselskicklighet. Man kan riktigt ana hur den Vita Frun längtar till varmare trakter, till sol bad och en läskande Pina Collada
- Näru, sa den mer insatte teckningslärarinnen Rita Janill, det säger du bara för att du inte voll sponsra henne längre. Hennes verk saknar nu den skärpa och vitalitet, som hennes mer färglada bilder gav!

Med en av sparsamhet driven envishet fortsatte mecenaten Inge Verde att hävda att hennes  senaste bilder på ett helt nytt sett pekade på kulturens utsatthet i ett postkulturellt samhälle.
_ Se bara på denna bild, som så tydligt visar hur konsten marginaliserats i vårt nutida sammanhang.
Denna bild kallar hon "Musikanten" och jag har själv hört henne säga att det är hennes protest mot våra kulturpolitiker, för vilka en god middag med tillhörande dryckjom är mer eftertraktat än att göra ny inköp till stadens konstmuseum.
_ Jag vet inte om jag håller med dig helt därm sa Rita Janill. Tycker nog att hennes senare bilder helt fallit ur ramen för vad som ska betraktas som konst.
Skriftställaren avlägsnade sig med de debatterandes hetsighet ringande i öronen. Han vet dock att det vore synd om konstnärer bara skulle ha råd med vit färg, för att kulturpolitiker mer lystet ser på konst , som betalar sig själv.

Det är inte lätt...

Skriftställaren besökte lokala ICA-butiken under fredagen. Tre unga pojkar i dryga körkortsåldern gick omkring bland varuhyllor och kyldiskar. De kommenterade högljutt varor och personer som inte hade Sverige som ursprungsland. En del kommentarer var faktiskt ganska fyndiga, men även fyndiga kommentarer kan såra.
Skriftställaren fann sig föranlåten att upphäva sin röst och bad de tre att spara sina kommentarer till hemkomst och förströelse i pojkrummet. Detta fick till fäljd att Skriftställaren beskylldes för att vara antisvensk och icke hava respekt för vare sig för demokrati eller till dett begrepp hörande åsikts- och yttrandefrihet.
Övriga butiksbesökare drog sig tillbaka. Skriftställaren uthärdade i åsikten att man må ha såväl yttrande- som åsiktsfrihet, men att dessa friheter bör inte tas i syfte att såra eller trycka ner andra. Kan inte säga att de skildes åt i någon enighet eller såt vänskap.
De tre följde efter Skriftställaren och den ludne på behörigt avstånd. De kom lyckligt och väl hem. Dukade fram en kaffebricka och satte sig mer vid datorn.
PANG!
PANG!

Två råa ägg träffade med kraft fönsterrutan och en gelartad äggmassa rann sakta ner för fönstret!
Skriftställaren tittade ut och såg de tre anhängarna till främlingsfientlig politik skynda bort!
Med bilrutespolvätska, fönsterputs , degskrapa och fönsterskrapa gjordes rutan ren.
Skriftställaren konstaterade att varhelst anhängare till en främlingsfientlig politik drar fram, lämnar de avfall efter sig!

MARIO VARGAS LLOSAS årets Nobelpristagare i litteratur

Skriftställaren hade funderat ut gem kandidater som mottagare av årets Nobelpris i Litteratur.

Att MARIO VARGAS LLOSAS fanns med bland kandidaterna, skulle man i bland travspelarna kallat  "en fidus". Han har väl funnits med bland de förhandstippade de sista 20 åren. *ven om priset nästan känns postumt är han en värdig vinnare. Heder åt honom och hans många böcker.

Fast nog tycker Skriftställaren att det varit mer häftigt om den unga algerisk-frnaska lyrikern NINA BOURAOUI fått priset.

Men det gör inget nu har Skriftställaren en ny "fidus" för de närmsta 20 åren!