Skriftställaren hade inte alls förväntat sig att morgonen skulle bliva som den blev. Morgon och morgon, det kan ju diskuteras. Inte ens sommartid hade kunnat locka upp solen så där tidigt. Det flimrande ljuset skapades av morgonsändningar från någon nyhetssändning på televisionsapparaten.
Helt klädd i vitt satt hon där i korgstolen. Hon såg på skriftställaren och log ett leende fyllt med godmorgonhälsning. Så började hon tala.
-På intighetens mörka hav ror jag min eka. Strävan att en gång möta land är en hopplös tanke. Min vänstra åra sjunger sången om det som varit, då jag var någon som gjorde intet. Den högra åran vilar stilla nynnande en serenad om det som kan bli, då jag är ingen som gör ännu mindre. Vågorna slår mot relingen . Med markanta brasstoner spelar de sonaten om tystnaden. En sång om den längtan, den saknad som tystnaden är.
Hennes ögon ser på Skriftställaren, med en värme som sakta smälter morgonens frost.
Hennes milda röst skrämmer fallande snöflingor.
Hennes korta berättelse gav morgonens tystnad liv. Morgonens ännu färglösa dager bryts till sprakande mosaik som ger tystnaden röst!
Med en suck stiger hon åter i sin eka. I ro med tysta årtag försvinner hon in i dimman på intighetens hav!
Så väldigt vackert.
SvaraRadera