Reflektioner från en kyrkogård

Den ludna sambon och hans ledsagare flanerade mellan tända gravljus och tysta medflanerare.
Det gick nästan nuddande ta på de tankar som tänktes. En och annan hörbar suck ackompanjerade tystnaden.
Förkvällen denna frusna novemberdag föder tankar på de som gått före "genom den port, genom vilken ingen mer går ut" (Dan Andersson).

Skriftställaren mindes en sjuksal på lasarettet, där modern låg. Hon som en gång var sportig, kraftfull låg där i smärtor. Morfinbedövad. Nästan bara skinn och ben.  Livet fanns knappt där. Mummlande att hon såg Jesus sträcka ut  handen.  Sonen blev avlöst av fadern och mormodern. Flydde längtande efter luft som inte förgiftats av dödens närhet.
Nu ligger moderns aska i jorden. I en urna från det bruk där sonens farfar verkat!

Skriftställaren mindes fadern. Tärd av saknad och bitterhet över den älskades frånvaro. Fadern försökte gömma sin saknad i floder av öl. Nyss hade han fått beskedet att hjärtat inte längre fungerade bra.
-Ska du klara en operation, hade doktorn sagt, får du sluta röka och börja motionera.
Fadern mindes ungdomens jakt på det röda nystanet på isarna utanför Nässjö. Hur då inga tankar på att inte orka fanns. Då när allt verkade möjligt. Han satt där i stolen i sitt teverum. Hade öppnat en Tuborgburk. Slutit pläden om benen! Fotbollsmatchen hade just börjat! Den flimrande bilden av bollsparkare bar hann med sig in i evigheten.
Nu ligger faderns aska i jorden. I en urna från det bruk där farfadern verkat!

Skriftställaren mindes den unga flickan, som var hans. Hon som påminde honom, när det var dags för frisörbesök. Som såg det kvinnor ser, men icke många män, då det gäller hushållets skötsel. Han mindes hennes glada skratt. Han mindes hennes kärlek till faran. Balansera längst ute på klippkanten. Hoppa från högsta trampolinen. Sådant som en åskådande fader fick magknip av. Han mindes hennes kamp, som hon sa, "mot den demon som äter upp mig inifrån". Han minns tiden från Intensivvården, där ögonen tomma på liv, såg ut i intet. Han hörde maskinerna, som höll kroppsfunktioner igång!
Löftet om en promenad med sambon och Skriftställaren bar hon med sig in i evigheten.
Nu ligger hennes aska i jorden. I en minneslund utan skydd av en urna från det bruk där farfadern verkat!
Det är vackert på kyrkogården i allhelgonatid!

Nya Hyss i Arosstrand

Konversationen i Bruna Bönans berså blev alltid en aningdjupsinnig framåt kvällskvisten. Det var hjärntrusten som var samlad kring ett glas ljust....ja, konsulten Solknut i sina moderiktiga solglasögon av njöt en ginochtonic (som han medfört i kyld termos).
Stadens begravningsentreprenör Seved Gravé framförde sin bestämda åsiktatt det är egendomligt hur typer dör ut.
-Jag minns så väl, fortsatte han, den epoken, när varje stad , varje stadsdel hade sitt eget orginal. Nu för tiden är all likadana. Hur i all världen har det blivit så!

- Det är likadant med vovvar, sa Solknut, ena dagen är det pudlar vart man än tittar. Små pudlar, normala pudlar och stora pudlar ser man i legio! Nästa dag inte en pudel så långt ögat når, onte en välklippt pudel i sikte, bara pitbullar och labradorer.Konstigt!

Pedagogen Kartede menade att vi nog aldrig skulle få reda på orsaken. Det är troligen en högre försyn, som ordnat att vi inte ska se sammanhangen.

- Ja , sa Skriftställaren, muntert läppjande en stout, men vi har i vart fall Johannes här i staden. Han är väl orginal så det räcker. Jag hörde att han är idog i sitt arbete att färdigställa gravar. Så idog att han även jobbar sent om nätterna.
- Det äger sin riktighet sa entreprenören Gravé! Vilket osökt leder tankarna till att vi borde spela honom ett hyss, fortsatte han!
- Spratt heter det väl, sa pedagogen läraraktigt!
Så kom det sig att hjärntrusten började smida planer. Pedagogen tog sin cykel och skyndade hem och kom tillbaka med ett par vita bomullslakan. Solknut hade under tiden hämtat kol från bageriets ugn och lånat en sax. De fyra var ivrigt sysselsatta med att förvandla lakanen till förskräckliga spökfiguranter. Så när klockan närmade sig midnatt, smög hjärntrusten anförda av den orädde begravningsentreprenören mot stadens kyrkogård. Ett antal enheter intagen alkohol gjorde färden ganska så ljudlig och lätt raglande. Ett tydligh schande från Skriftställaren och en hes viskning om skärpning, gjorde att kvartetten ganska så ljudlöst närmade sig kyrkogårdsporten.
De kikade försiktigt spejande över muren...och nog stod Johannes döär alltid. Under nästan ljudlöst mummel grävde han en grav i fotogenlampans ljus. De fyra sammansvurna iklädde sig lakan ochnärmade sig den mumlande, grävande Johannes.
BUUUUUU..... RASSSEL... STÖN...
de fyra gjorde sitt bästa för att verka skrämmande, men johannes rörde inte en min. Han bara fortsatte sitt idoga övertidsarbete.
ÄNNU MER STÖN... ÄNNU HÖGRE RASSEL
Kyrkklockan slog dovt midnatt!
Ingen reaktion från Johannes han bara grävde, mumlade och grävde.
Efter fem minuters häftig spökdans och ljudligt rasslande med nyckelknippor och hesa falsettbun började de fyra tröttna. Ljudligt suckande över sitt misslyckade hyss avlägsnade de sig mot kyrkogårdmuren. Nästan samtidigt sågs fyra lakanförklädda personer lämna kyrkogården.
Då reser sig Johannes upp ur den grav, han var ifärd med färdigställa.
För att påkalla uppmärksamhet slår han spaden mot en tom hink, som lämpligen fanns där.


De fyra stelnade till...det skramlande ljudet väckte fasan i dem och de hör Johannes ropa med klar tydlig röst:

-Jag bryr mig inte om att ni är uppe efter tolv, skrek han, men ni får ta mig sjutton inte lämna området!

.