Reflektioner från en kyrkogård

Den ludna sambon och hans ledsagare flanerade mellan tända gravljus och tysta medflanerare.
Det gick nästan nuddande ta på de tankar som tänktes. En och annan hörbar suck ackompanjerade tystnaden.
Förkvällen denna frusna novemberdag föder tankar på de som gått före "genom den port, genom vilken ingen mer går ut" (Dan Andersson).

Skriftställaren mindes en sjuksal på lasarettet, där modern låg. Hon som en gång var sportig, kraftfull låg där i smärtor. Morfinbedövad. Nästan bara skinn och ben.  Livet fanns knappt där. Mummlande att hon såg Jesus sträcka ut  handen.  Sonen blev avlöst av fadern och mormodern. Flydde längtande efter luft som inte förgiftats av dödens närhet.
Nu ligger moderns aska i jorden. I en urna från det bruk där sonens farfar verkat!

Skriftställaren mindes fadern. Tärd av saknad och bitterhet över den älskades frånvaro. Fadern försökte gömma sin saknad i floder av öl. Nyss hade han fått beskedet att hjärtat inte längre fungerade bra.
-Ska du klara en operation, hade doktorn sagt, får du sluta röka och börja motionera.
Fadern mindes ungdomens jakt på det röda nystanet på isarna utanför Nässjö. Hur då inga tankar på att inte orka fanns. Då när allt verkade möjligt. Han satt där i stolen i sitt teverum. Hade öppnat en Tuborgburk. Slutit pläden om benen! Fotbollsmatchen hade just börjat! Den flimrande bilden av bollsparkare bar hann med sig in i evigheten.
Nu ligger faderns aska i jorden. I en urna från det bruk där farfadern verkat!

Skriftställaren mindes den unga flickan, som var hans. Hon som påminde honom, när det var dags för frisörbesök. Som såg det kvinnor ser, men icke många män, då det gäller hushållets skötsel. Han mindes hennes glada skratt. Han mindes hennes kärlek till faran. Balansera längst ute på klippkanten. Hoppa från högsta trampolinen. Sådant som en åskådande fader fick magknip av. Han mindes hennes kamp, som hon sa, "mot den demon som äter upp mig inifrån". Han minns tiden från Intensivvården, där ögonen tomma på liv, såg ut i intet. Han hörde maskinerna, som höll kroppsfunktioner igång!
Löftet om en promenad med sambon och Skriftställaren bar hon med sig in i evigheten.
Nu ligger hennes aska i jorden. I en minneslund utan skydd av en urna från det bruk där farfadern verkat!
Det är vackert på kyrkogården i allhelgonatid!

Glädje och sorg de dansa tillsammans i midsommartid

Skriftställaren satt bekvämt tillbakalutad på parkbänken. Leende såg han den unga flickan i glädjefylld dans med den ludne sambon. Den ludne i ystra krumsprång, flickan med ungdomens spänst och glädje. Det var midsommartid för fyra år sedan. Skriftställaren och den unga flickan hade ätit glass och planerat morgondagens utflykt till Björnö. Där skulle inandas livgivande naturreservatsluft. Hälsa på vänner, som föredrog svettig motion framför vördnadsfulla kommentarer om naturens storhet.
Den ludne skulle med sin hundtrofasthet glädjas åt lillmattes närvaro.
En igenkännande vissling från lillmatte skulle få den ludne att vifta på svansen och med mörkbruna ögon med kärlek se på sin vän.
Nu blev det inte så. Dagen efter tillbringades på intensivvårdsavdelningen. Kampen mot de demoner som tärde flickan inre hade segrat.! Nu dansar hon sin midsommardans i himlen och sjunger med änglar i kör.
Man lär sig, tänkte Skriftställaren! Även den djupaste sorg förvandlas till glada minnen och tacksamhet för vad de ger. Man hittar en ny normallinje i livet. Inte är det som förr, men de glada minnena finns både saknad och ett leende!
Glädjen och sorgen de dansar tillsammans en blomstrande midsommardans!

Litet fredagsnöje

Nybastad russinskrynklad och säkerhetsmummad begav sig Skriftställaren sent omsider till RajRajbryggan för en stunds avkoppling.

Bryggan var till nästan sista plats besatt av dansande, flygande fredagsavatarer. Skriftställaren fann sin trygga hörna och började i takt med musiken ruska på tentaklerna.
Medelst det så kallade IM-systemet förde han en djupare dialog med en god vän om död, sorgearbete och med dem förknippade existensiella frågor. SL är inte bara fest och glam, ytan också allvarliga samtal om det som rör både hinsides och bortom den dörr genom ingen går ut!
Skriftställaren gladdes åt fredagkvällens glammig rajraj, även om saknaden efter hans sekond Second gjorde sig påmind.
Kvällen slutade i en smygkrasch. Det tog nog 15 minuter innan skriftställaren fattade att han levde i sin egen lilla digitala bubbla. Någon förmaning till de dansant närvarande om att tillse kamelernas vattenförsörjning blev det därför inte.

minnen inte bara rosenskimrande

Blekt av solen stod ett fotografi i hyllan slappt lutande sig  mot en liten minnesbuss i keramik från Medellin.
Skriftställaren mötte blicken från det blekta fotografiet, smärtan i dina ögon. Smärtan som förtärde ditt inre.

Din smärta blev hans för ett ögonblick!
Din panikångest fanns i de tårar han gråter.

Ditt korta liv ger minnet närvaro.
Närvarande i hans tårar.
Förlamas av sorg!

Det goda du ville, kan du inte längre ge!
Det sorgsna du ville besegra
finns í de tårar,
som  väter hans kind!

... in i evigheten

Vägen ut från staden lämnade butikfönsternas lockande ljus obesökta.
De kullerstensbelagda gatorna fann inte mer!
Ensam vandrares skugga dansade inte längre spöklikt böljande i reklamskyltars pockande ljus.
Han såg men sågs inte.
Sorgset leende reflekterades i ingens ögon.
De glada skratten nådde inte sökande öron.
Den varma kramen fanns inte mer.
Vattnet omslöt ensam vandrare.
Ensamheten blev till en evighet.

Skrämsel i repris

Man kan tycka vad man vill om en inbillad konflikt mellen nyimportrad mer kommersiella Halloween och sekelgammal inhemsk mindre kommersiella Allhelgonahelgen. Båda finns här nu och var och en får välja att omfamna en eller båda eller säga usch och fy till både den eller den andra eller till båda två.
Sorgearbetet efter en när och kär familjemedlem eller vän är hursomhelst inte avhängigt vare sig tid på året eller särskild plats. Det kan göras såväl på kyrkogårdar eller hemma i köket.
Det är i hjärtats innersta kammare, i minnets vindlande korridorer som vi kan finna den plats där sorgen är!
Halloween med sitt "treat or tricks" manar dock herr Skriftställaren att ge värderade bloggläsaren denna video i repris. Väljer ni treats, så be ge er hasteligen till något inbetalningsställe och ge en slant till ett hjälparbete ni kan omfamna. Väljer ni tricks sätt er ner spänn fast säkerhetsbältet, så följer vi tillsammans bilföraren väg till slottet VERLOREN och lördagens stora Halloweenbal i Second Life.




Hej å hå vad det gick i kurvorna. Vi ses om inte förr så på Svenskarnas Halloweenpart på slottet i Verloren!

Angående art exhibit about suicide, suicide prevention, anti stigma and recovery.

Läste en bloggartikel om självmord och annat elände i Tinas blogg!

Jag kan förstå och vara positiv till vad som avhandlas, men personligen känner jag mig ännu efter 3 år illa berörd!

Bara en kommentar, Herr Skriftställare har upplevt självmord i såväl den närmsta familjekretsen, som i bekantskapskrets! Han Har ingen som helst lust att besöka en utställning om en företeelse, som så fortfarande river upp känslomässiga sår inombords.
Det är möjligt att en sådan utställning kan vara upplysande och tankeväckande för de som kan se på självmord mm objektivt och betrakta det hela intellektuellt.
Herr Skriftställare har inte den talangen, utan fann att bara kort ögna igenom en sådan artikel, gav saknaden ny näring.
Besök gärna och läs gärna, agera och stötta. men förvänta er inte att Herr Skriftställare ska finnas där!

... å hundarna bara satt å titta...

Herr Skriftställare kom på förkvällen hem till sitt och charmanta partnerns Second Renoirs Galleri. Något var inte som vanligt, var den tanke som slog Herr Skriftställare. Visserligen är ljud, stoj och lek inget man förknippar galleri med. Men nu var det något ovanligt, det vanliga hade fallit ur ramen.
Hunden Mirophas satt vid ingången till galleriet och tittade med stora svarta ögon på sin husse. Den lilla hunden Mopsen satt en bit därifrån och tittade lika storögt tomt framför sig. En stor hundsorg hade lagt sig som en tät dimma över de båda hundarna.
I ett ögonblick av sorgsen klarsynt telepati förstod Herr Skriftställaren sina fyrbenta vänner. Deras gemensamma vän var borta...svägerskan blanches älskade hund var borta. Han hade alldeles nyligen farit till "hundars eden, där det är tätt emellan treden"! (rad fritt från Sov Lilla Totte av Alfredson/Danielsson)
Mirophas och Mopsen förenade i tyst sorg sände hälsningar till sin bortgågne vän! Herr Skriftställare förenades med dem i tyst begrundan. Hälsningar från den digitala världen sändes såväl till Rickan i sin himmel, som till matte blanche, som inte längre har en vovve att ge köttbullar till.
Hundars glupskhet lyste tillfälligt i såväl Mirophas som Mopsens ögon, men övergick snart i storögd tyst sorgsenhet igen!
Herr Skriftställare ser Rickan framför sig där i hundars Eden liggande på marken med hakan vilande platt mot marken! Hon hälsar till alla, det är bra här! Mattes köttbullar är goda de med, men jag har det bra här!
Vovvarnas tankar, såväl som Herr Skriftställarens, tankar går just nu till dig blanche och omsluter dig på hundars sätt med varm sympati! Det är förståligt att Second Life kommer i andra hand!