När juldagsmorgon glimmar...

... jag vill till stallet gå!
Tidig barndom kom till Skriftställarens minne, när han hörde den gamla julpsalmen. Fadern övade på pianot, det han senare skulle spela på kyrkans orgel. Han mindes hur han tyckte synd om de, som ville till stallet gå.
Juldagsmorgnarna i Skriftställarens barndom var sällan sådana morgnar som manade till promenader. Råkallt! Isande vindar från Öresund, där sundet är som smalast. En tunt snötäcke som knappt dolde de krattade gångbanorna. dessutom en uppsjö nya saker att sysselsätta sig med. Mekano, bilar av märket Dinky Toys!
... där Gud i nattens timma - ar ren vilar uppå strå!
Bilderna som formades i hans unga sinne blev rätt absurda. Han såg framför sig de hornförsedda samekorna vilande på en bädd av halm. Moderns ihärdiga gnat om att de stickiga strumporna måste på. Den nymodiga nylonskjortan skulle iträdas! Han hatade dessa nylonskjortor, som vid minsta huvudvridning  nöp tag i nackhaår och orsakade stor smärta.
.. så tar vi tagelskjortan på!
Den tidiga spårvagnsfärden från korsning Tågagatan och Pålsjögatan via centrum och avstigning vid Knutpunkten. Inträda i den gamla Betaniakyrkan där människor med tilltvingad hurtighet önskade varandra god fortsättning. Fast Skriftställaren visste nog att de flesta likt honom helst ville vara hemma och smälta julaftonens lekamliga förnöjelser!
Det var långt senare i livet, som han förstod mera av julen kristna budskap. Ett budskap han senare i livet tyckte att många ockuperat för egen tillfredställelse och till och med egen vinning.
För den mer äldre Skriftställaren handlar julen inte om skinka och julklappar. Inte om familjens introverta navelskådande, utan om ett hopp...
Ett hopp som föddes där någon gång före vår tideräknings början.
Men ändå.. den underbara Sofia Karlsson får hälsa god fortsättning med denna version av Gläns över sjö och strand....

Reflektioner från en kyrkogård

Den ludna sambon och hans ledsagare flanerade mellan tända gravljus och tysta medflanerare.
Det gick nästan nuddande ta på de tankar som tänktes. En och annan hörbar suck ackompanjerade tystnaden.
Förkvällen denna frusna novemberdag föder tankar på de som gått före "genom den port, genom vilken ingen mer går ut" (Dan Andersson).

Skriftställaren mindes en sjuksal på lasarettet, där modern låg. Hon som en gång var sportig, kraftfull låg där i smärtor. Morfinbedövad. Nästan bara skinn och ben.  Livet fanns knappt där. Mummlande att hon såg Jesus sträcka ut  handen.  Sonen blev avlöst av fadern och mormodern. Flydde längtande efter luft som inte förgiftats av dödens närhet.
Nu ligger moderns aska i jorden. I en urna från det bruk där sonens farfar verkat!

Skriftställaren mindes fadern. Tärd av saknad och bitterhet över den älskades frånvaro. Fadern försökte gömma sin saknad i floder av öl. Nyss hade han fått beskedet att hjärtat inte längre fungerade bra.
-Ska du klara en operation, hade doktorn sagt, får du sluta röka och börja motionera.
Fadern mindes ungdomens jakt på det röda nystanet på isarna utanför Nässjö. Hur då inga tankar på att inte orka fanns. Då när allt verkade möjligt. Han satt där i stolen i sitt teverum. Hade öppnat en Tuborgburk. Slutit pläden om benen! Fotbollsmatchen hade just börjat! Den flimrande bilden av bollsparkare bar hann med sig in i evigheten.
Nu ligger faderns aska i jorden. I en urna från det bruk där farfadern verkat!

Skriftställaren mindes den unga flickan, som var hans. Hon som påminde honom, när det var dags för frisörbesök. Som såg det kvinnor ser, men icke många män, då det gäller hushållets skötsel. Han mindes hennes glada skratt. Han mindes hennes kärlek till faran. Balansera längst ute på klippkanten. Hoppa från högsta trampolinen. Sådant som en åskådande fader fick magknip av. Han mindes hennes kamp, som hon sa, "mot den demon som äter upp mig inifrån". Han minns tiden från Intensivvården, där ögonen tomma på liv, såg ut i intet. Han hörde maskinerna, som höll kroppsfunktioner igång!
Löftet om en promenad med sambon och Skriftställaren bar hon med sig in i evigheten.
Nu ligger hennes aska i jorden. I en minneslund utan skydd av en urna från det bruk där farfadern verkat!
Det är vackert på kyrkogården i allhelgonatid!

Glädje och sorg de dansa tillsammans i midsommartid

Skriftställaren satt bekvämt tillbakalutad på parkbänken. Leende såg han den unga flickan i glädjefylld dans med den ludne sambon. Den ludne i ystra krumsprång, flickan med ungdomens spänst och glädje. Det var midsommartid för fyra år sedan. Skriftställaren och den unga flickan hade ätit glass och planerat morgondagens utflykt till Björnö. Där skulle inandas livgivande naturreservatsluft. Hälsa på vänner, som föredrog svettig motion framför vördnadsfulla kommentarer om naturens storhet.
Den ludne skulle med sin hundtrofasthet glädjas åt lillmattes närvaro.
En igenkännande vissling från lillmatte skulle få den ludne att vifta på svansen och med mörkbruna ögon med kärlek se på sin vän.
Nu blev det inte så. Dagen efter tillbringades på intensivvårdsavdelningen. Kampen mot de demoner som tärde flickan inre hade segrat.! Nu dansar hon sin midsommardans i himlen och sjunger med änglar i kör.
Man lär sig, tänkte Skriftställaren! Även den djupaste sorg förvandlas till glada minnen och tacksamhet för vad de ger. Man hittar en ny normallinje i livet. Inte är det som förr, men de glada minnena finns både saknad och ett leende!
Glädjen och sorgen de dansar tillsammans en blomstrande midsommardans!