Nu börjas det igen....

Skriftställaren hade just hört om det senaste.
Mållöst.
Inga spanska influenser satte färg på den allsvenska debutmatchen.
Östra Smålands stolthet blev lika mållösa de!
Annat var det på Kalle Svenssons tid.
Skriftställaren försjönk i nostalgi. Leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål i stängslet, som man kunda nyttja... för att plamka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästare Ohlsson och hans kollegor. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.
På den tiden, somliga kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem. Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullkomligt möjliga att stava till.
De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar. Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Mäller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis och avancerade till kvartsfinaler i stora SM. Där fanns Pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lucka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta.
Vi spelade oftast mot Skogens IS. Där fanns också duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid Ändhållplatsen för  någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår. När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. hallonsaft och kanelbullar dög bra också, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
Kan det råda något tvivel om att Skriftställarens hjärta klappar hårt för di rödblåe, allsvenskan mjölkkossa... de stolta bolltrillarna i Helsingborgs IF!
(även om de numer också innehåller spelare vars namn är nästintill omöjliga att uttala)