Ta dig lite vin för din mages skull, skrev Paulus till Timoteus!

Ovanstående rubrik har inget som helst samband med vad Skriftställaren tänkte formulera nedan.
Skriftställaren har svårt finna det riktiga engagemanget för den alternativa världen som kallas Second Life. Det har inget med olika personer i den världen att göra utan endast beroende på att VERKLIGHETEN kräver sin tid.
Visst har han gjort sina gästspel i den illuminerade fantasivärlden, men den riktiga geisten finns inte för tillfället.
Skriftställaren började leka lite med prims, former och färger högt uppe i den secondiska  skyn. Han tänkte måhända går det att göra något som kan locka tillbaka lusten.

Han tänkte sig ett mörkt rum. Där ting som far runt, som går fram och tillbaka, som går upp, som går ner, som snurrar runt eller gör alls ingenting.
Ting som flyger runt och lyser upp eller släcker ner.
Ting som, som den gamla visan säger, finns men syns inte eller kanske syns, men finns inte alls.
Ett pussel som aldrig blir färdigt. Inte för att det saknas en bit, utan för att alla bitar saknas, utom några få. Livets pussel, som aldrig blir färdigpusslat, det fattas jämt en bit eller så fanns det en bit för mycket. Gränslandet mellan det som finns och det som bärs osynligt, en fransig bit av fantasi.

Skriftställaren har bara börjat det mörka rummets pussel. På tunet i Art Island finns en tpapparat till det mörka rummet. Det går att besöka redan nu trots att det inte på länga vägar är färdigt.
Kanske är det som livet självt inte helt färdigt förrän vi ikläder oss träfracken och ger oss ut på en seglats i det okända, från vilken ingen i modern tid har återkommit.
Visst är det så att detta är en bagatell såväl i VERKLIGHETEN, som i den alternativa världen, som många tycks göra till sin verklighet. Men det är ganska roligt hålla på, även om det bara är för eget nöjes skull.

Mellan lek och verklighet

När skriftställaren för  månader sedan beslutade att börja blogga, hade han en föresats, att bara skriva när lusten att skriva fanns.
Just nu finns ingen lust!
Allt för mycket RL hämmar det lustfyllda att skriva.
Allt för lite SL ger inga uppslag till att skriva!
Men var mer då i SL, skriker folk!
Den tiden kommer , tänker Skriftställaren och tuggar frustrerad på pennskaftet.

Dagen i Arosstrand har börjat kallt. Kyliga vindar har letat sig under lagren av värmande plagg.
Den ludne har luktat på otaliga slarvigt markerade gula asterisker i den vita nederbörden.
Verklighetens människor har mötts på upplogade gångbanor.
Rimfrostord värmer inte frusna själar.
.
Meterhöga snövallar förvandlat kända gångbanor till labyrintiska irrgångar.

Irrgångar i gränslandet mellan verklighet och en spegelvärld.
Bloggars självgoda kommentarer om egen viktighet, där en spegelvärld tycks mer verklig än den verklighet, som trots allt bör vara den mest verkliga verkligheten.
Overklighet blir verklighet.
Drömmar om det som kunde vara blir mer en sann verklighet!
Lev drömmar.
Fly verklighet.
Vi ses säkert i den vägkorsning där verklighet möter fantasi och drömmar!

Nollad, frusen och less

Herr Skriftställare vaknade tidigt. Kvicksilvret i sin bana i termometern dansade en skuttig dans mellan 3 och 5 plusgrader. Inte ens en kopp av Zoegas bästa rostning kunde ingjuta liv i Skriftställarens kropp. Han noterade att den ludne sambon inte hyste något som helst medlidande!

Uppfordrande skrapade han med vänster framtass på kopplet. De pepparkaksbruna ögonen såg bedjande... nä mer befallande på Skriftställaren.
Fallande till föga för de uppfordrande åtbörderna från den ludne gick de två ut i morgondimman.
Inte en människa vaken denna tidiga timma.
Morgondimmans fuktighet kolliderade kylande med de delar av Skriftställaren, som ej täcktes av utstyrslar. Luktande varje grässtrå ledde den ludne de två!

De passerade den busshållplats som ersatt Vallby Centrums busshållplats. Den station bussförarna numera utropar som Varuintaget Vallby Servicehus. Herr Skriftställare undrade hur i all världen en kommunal allians med miljöpartiet kunnat välja en sådan hållplats, där dieselångorna från stillastående bussar förpestar servicehusets varuintag och köksutrymme. Skräpigt smutsigt, inte ens en papperskorg synes, trots stationen är den centrala busshållplatsen på bostadsområdet Vallby,sedan mer än ett år. Ett monument över ogenomtänkt trafikpolitiskt beslut!
Bland tomflaskor, ölburkar, pizzakartonger och annat skräp, satt en ensam ung kvinna och bättrade på morgonmakeupen. Hon måste haft bråttom, rädd att missa citybutikernas öppettider eller om det är arbetstiden , som måste passas.
15 minuter senare passerades ånyo denna skamfläck till busshållplats. Kvinnan satt fortfarande kvar, fortfarande bland skräpigheten bättrade hon på morgonmakeupen. Herr Skriftställare undrade i sitt stilla sinne hur mycket pannkaka en tidig bussresenär måste spacklas ,ed, för att det ska anses nog!
50 minuter ute i den kyliga fuktigheten lockade till lika lång tid en i varmt strilande dusch. Långsamt återvände värmen och livsgnistan till Skriftställaren. Nu återstår att se om denna gnista är tillräckligt för att också besöka det andra livet, den digitala verlighet, som så många tycks gjort till den enda verkligheten.