Chilensk aftonsång

Skriftställaren drog sig till minnes en ljum afton i Santiago. Det chilenska samhället var ännu i de grymma händerna av Pinochet. Det var inte ovanligt att vi samlades utomhus, i en avlägsen del av en park.

En park där unga älskande flytt trångboddheten och gav sig hän på knappt dolda parkbänkar eller i skyddet av ett glest buskage. I denna kakafoni av älskliga ord och en mångfald av älskande par, såväl som ensamt sökande personer träffades vi..
Försiktigheten, vaksamheten fanns ständigt där. Skriftställaren kände många som hade en bror, en syster, en far, en vän som varit på besök i Casa Grimaldi eller andra centra för torterande förhör. Vem som helst bland de vi mötte kunde vara den som angav! Den som röjde!
Viskande fördes samtal av såväl filosofisk, religiös som politisk natur. I bland var det svårt skilja ut under vilken rubrik samtalstemat skulle föras.
I den krets, som Skriftställaren bara parantesiskt tillhörde, fanns allehanda livsåskådningar. Ateister och agnostiker. Ljum attityd och passionerad attityd. Katoliker och protestanter.
Inte en gång under den knappa vecka Skriftställaren fick tillhöra denna grupp, förekom det att andras tro  på ingen, en eller flera gudar angreps. Ömsesidigt fanns en vilja att förstå varandra lite bättre.

I sin dikt "La luna siempre es muy linda" utropar Victor Jara:
Jag vill ropa:
Jag tror på ingenting
utom människors kärlek.

Det var där i den kärleken, som vi kunde överse med varandras ofullkomlighet. I det kärleksmötet fann vi varandra och ett hopp, om att kärleken till varandra en dag ska vinna!