Det är något lurt.... med att vara displaced persons

Skriftställaren och Andra, som är den enda, har under en längre tid försökt göra den ägandes parceln lite vintrig och snöig. Så mycket tid har ägnats åt detta, att vi nästan alldeles glömt bort att medelst tillverkade skapade alster pryda densamma.
Visst fanns två stycken smidda viltsvin på plats. Och en och annan mobil hade ochså poppat upp ur snötäcket.

En läckert glaserad urna hade även den lyckats hitta en hedersplats. Ivrigt övervakad av en snögubbe. Mr Snowman kastade då och då ett vakande öga på den stora adventsstaken, som tryggt vilade i en snödriva energiskt förkunnande att första advent redan varit.
Den lilla viken hade frusit och de båda inneboende hade provat skridskoduglighet och bärkraft. Allt verkade berett för en slutspurt och göra den nya boplatsen färdig.
De två hade lyckats hitta en tomt, som passade deras  icke så frekventa tillvaro i den virtuella världen.

Priser, som minde om Skriftställarens första stapplande steg som landägare i denna virtuella värld.
Då kom bomben!
Ägaren har sålt sina simmar. Ägaren fick inte det hela gå runt! Den nya ägarna beklagade i långt brev att de inte kunde ha marken kvar i nuvarande skick, utan uppmanade oss att söka ny mark, då de nyförvärvade simmarna helt måste göras om och med helt annan prisnivå.
Förstämningen sänktes över de två. Nu var de tillbaka på ruta ett! Den tid och kraft som borde ha ägnats åt att göra lite vintrigt, får nu ägnas åt att finna ny bosättning. De två börjar lite känna sig som internflyktingar och spanar ivrigt efter konventionstexter om regler för displaced persons.

Kanhända finner vi ny bosättning innan sillsallt och skinka ska inmundigas.
Kanske finner de ny bosättning innan klappar ska lackas och öppnas!
Eller blir det en jul i något tältläger i UNWRA:s regi?