Fru Emellertid och Emedan

Skriftställaren var som vanligt, strax efter lunch, på promenad med den ludne sambon.
Det måste nog vara så att lukter tinar.
Den ludne, med näsa känslig för tinade lukter, ansåg nog med till visshet gränsande sannolikhet att dagens lunchpromenad var rena paradiset. Luktaktiv som aldrig tillförne nosades var och en av de tinade luktställena.
Hans aktivitet avbröts plötsligen av välkomnande skall från en avlång hundfröken.
Nu skall det hälsas och nosas .
Nu ska det markeras , genom plötsliga defensiva skutt, att här finns det en sambo såväl luden som yster.
Detta möte innebär också att Skriftställaren än en gång får höra historien , om den dit, då taxmattens man ännu levde. Detta på omisskännlig västkustdialekt och fylld med lite ålderdomliga ord.
Hon lever sitt liv en gång till, tänkte Skriftställaren, när berättelserna om societetsfester i den stora villan i västkustmetropolen.Den tid, då man klädde upp sig till middag. Då det var otänkbart sitta vid dukat bord iklädd jeans och tshirt.
-Emedan, sa damen, min man var en framstående teknolog hade vi många av kända företagsledare i vårt hem. Dymedlst de kontakter min make skaffade sig, hade vi även en ung Gyllenhammar på middag. Emellertid....

Skriftställaren stoppade ludd i öronen, fällde ihop desamma och längtade till eftermiddgskaffe. Stelt leende, inflikande meningslösa kommentarer. Den ludne kände nog husses besvärande attityd och drog häftigt i kopplet. Ursäktande sig om något lyckades han skaka av sig fru Emedanochemellertid!

Ibland är bara tystnaden skön.