"Min pappa är rädd för hundar."

Skriftställaren njöt av de nedfallande solstrålarna. Den ludne sambon nosade vårfräscha grästuvor.
De två hade just passerat bostadsområdets centrum. Utanför pizzerian stod två av områdets mindre bemedlade och inhalerade glödande materia. Den bittersöta tobaksdoften kittlade Skriiftställarens näsborrar.

- Vilken fin hund, sa den av droger hesa kvinnliga rösten, är det en samojed?
-Skriftställaren tackade för komplimangen och informerade kvinnan med den droghesa rösten, att det var en blandras.
- Det gör inget, sa hon, det är en fin vovve i alla fall!
Pizzerians fatöl lockade mer än en fortsatt konversation. De två uppslukades av Pizzerian.
Två pojkar med stadsdelslagets klubbtröjor sparkade en tom aluminiumburk mellan sig.
Av deras konversation framgick att de under lördagkvällenvarit uppe sent och sett hur Barcelonas fotbollsstolheter  dragit plösen över de kungliga från Madid i La Ligas senaste el classico.
Plöstligt får de syn på  Skriftställarens ludne sambo.
- Oj vilken stor hund!
- Ja, men jag har sett större. En som var så stor att min mamma blev rädd för den.
- Min mamma är inte rädd för hundar. Pappa är rädd för hundar på kvällen, men inte på morgonen.
- Vad konstigt. Kom det en stor hund på morgonen.
- Nej, han bara är rädd för hundar på morgonen.
Sparkandet på den tomma aluminiumburken fångade åter deras intresse.
Den mindre av de två riktade en spark, som fick den nu tomma dryckesbehållaren att i en parabelliknande båge träffa det vänstra övre hörnet på en grön plastlåda innehållande sand.
Han sträckte jublande händerna mot himlen. Gjorde ett tafatt korstecken och kysste sin träningsjacka.
- Ett noll till Barcelona, skrek han jublande!
I den stunden var han Leo Messi!