Vägen ut från staden lämnade butikfönsternas lockande ljus obesökta.
De kullerstensbelagda gatorna fann inte mer!
Ensam vandrares skugga dansade inte längre spöklikt böljande i reklamskyltars pockande ljus.
Han såg men sågs inte.
Sorgset leende reflekterades i ingens ögon.
De glada skratten nådde inte sökande öron.
Den varma kramen fanns inte mer.
Vattnet omslöt ensam vandrare.
Ensamheten blev till en evighet.
Oj det lät sorgset, men så kan och får man känna det. Vi lämnas alla ensamma ibland och visst e det tungt. Fråga en som vet.
SvaraRadera/Anna hon i cafeet du vet
Hundpromenader är mångskiftande. Ibland möter man människor, byter ett par ord, blickar möts men möts inte. Det ger uppslag, inre bilder skapas och ibland kan de formuleras i ord!
SvaraRaderaVid tillfälle ska jag fråga en som vet....*ler*