En glimt från Rapamycins hem för äldre

Redan när herr Skriftställare stiger innanför dörren hör han tonerna av musik han trodde för längesedan var glömd! Men också tonerna av hostningar och snörvlingar!







Om än något russinimiterande, men ända vita och charmerande, försöker gammelmoster Elvira att förmå sin ännu rakryggade make Edward att överge snookerbordet. Nu vill Elvira dansa. Sedan hundra år har Edward varit hennes partner i livet!
-Kära Ellan, säger Edward, gå å dansa med med Sune Ågren på 109:an. Han är visserligen 150, men dansar bra ännu!
Elvira begriper det lönlösa i att försöka slita Edwars från snookerbordet, speciellt som han spelar ett parti med sin vän sedan 130 år den alltid välrakade och välmanikurerade konsulten Per-Allan Solknut!
Elvira beslöt sig för att ansluta sig till de äldre damerna, som hade ett Pilatespass i hemmets källarvåning.
Det var den ännu inte hundra år fylld före detta fotomodellen Tyra Kilison som ledde passet. Hon menade att även en person, som fyllt 130 har framtiden framför sig och en fastar rumpa och mindre gäddhäng, kan ge bröllop innan man fyllt 150. Musiken pumpade taktfast. Damerna och se där en herre följde disciplinerat Tyra Kilisons instruktioner.
Ute i samvarorummet hade ett animerat samtal börjat. Det hade initierats av förre sportredaktören Bolle Hurdle. Han hade framfört åsikten att staden aldrig mer kommer att få ett elitlag i någon av de stora bollsporterna. Konsulten Solknut hade ivrigt protesterat. Hyttat med promenadkäppen och menat att staden faktiskt var nationsmästare i bandy. Bolle Hurdle hade replikerat att marginalsporter som bandy inte ingick i hans framställan. Edward, som i sin ungdom faktiskt inte varit en oäven linjeslickare i handboll, ansåg att det nog berodde på att en politik som så betonat kollektivet, hade fostrat ungdomar att rebelliskt mot överhet lagt sig till med en alltför individuell inriktning.
Diskussionens vågor gick höga och ibland underströks betydelsen av argumenten, med att sockerskorpor kastades på meningsmotståndarna.
Till slut lyckades de lösa tvisten, huruvida staden någonsin mer skulle få ett elitlag i någon av de stora bollsporterna. Majoriteten beslutade att inte inräkna marginalsporten bandy i detta sammanhang. Tvisten löstes genom att en turnering i den ädla sporten sockerskorpskastning genomfördes. Man tävlade i att med hjälp av varsin påse sockerskorpor försöka placera så många skorpor som möjligt i hemföreståndarens korg för inpost! Den i sammanhanget totalt bortglömde och helt otippade frisören Lars Pageson vann. Han fick äran att fatta beslutet.
- Jag är 153 år gammal, sa Pageson, jag tror inte staden någon ång mer kommer ha ett elitlag i någon bollsport. Våra talanger köps upp redan innan de är torra bakom öronen.

Är nu detta en skröna eller en trolig framtidbild? Herr Skriftställare väljer att inte ha en egen åsikt utan citerar fritt från en artikel från TT.
Substansen kallas för Rapamycin och används redan idag(2009) för att minska risken för avstötning vid transplantation. Försöksmössen var medelsålders när försöken inleddes.
Forskarna hade tänkt ge substansen mycket tidigar, men molekylerna behövdes modifieras, så att de inte förstördes i magen. Denna modifiering tog lite extra tid. Trots den sena starten förlängde Rapamycinet mössens livsläng med 28 till 38 procent. I runda tal skulle detta kunna ge oss människor motsvarande ytterligare drygt 60 år. Så kanske dags planera för 150-årskalaset?
Bieffekter? Rapamycin trycker ner immunförsvaret (varför det då envänds vid transplantation är för skriftställaren en gåta?).
// Puff Klang sa... jo, så här är det, herr skriftställare: vid transplantationer måste man ta ner immunförsvaret för att inte det nya organet ska stötas ut av desamma.//
Forskarna menar att mycken tid ännu återstår innan substansen kan testas på människor i syfte att förlänga livet.