... å hundarna bara satt å titta...

Herr Skriftställare kom på förkvällen hem till sitt och charmanta partnerns Second Renoirs Galleri. Något var inte som vanligt, var den tanke som slog Herr Skriftställare. Visserligen är ljud, stoj och lek inget man förknippar galleri med. Men nu var det något ovanligt, det vanliga hade fallit ur ramen.
Hunden Mirophas satt vid ingången till galleriet och tittade med stora svarta ögon på sin husse. Den lilla hunden Mopsen satt en bit därifrån och tittade lika storögt tomt framför sig. En stor hundsorg hade lagt sig som en tät dimma över de båda hundarna.
I ett ögonblick av sorgsen klarsynt telepati förstod Herr Skriftställaren sina fyrbenta vänner. Deras gemensamma vän var borta...svägerskan blanches älskade hund var borta. Han hade alldeles nyligen farit till "hundars eden, där det är tätt emellan treden"! (rad fritt från Sov Lilla Totte av Alfredson/Danielsson)
Mirophas och Mopsen förenade i tyst sorg sände hälsningar till sin bortgågne vän! Herr Skriftställare förenades med dem i tyst begrundan. Hälsningar från den digitala världen sändes såväl till Rickan i sin himmel, som till matte blanche, som inte längre har en vovve att ge köttbullar till.
Hundars glupskhet lyste tillfälligt i såväl Mirophas som Mopsens ögon, men övergick snart i storögd tyst sorgsenhet igen!
Herr Skriftställare ser Rickan framför sig där i hundars Eden liggande på marken med hakan vilande platt mot marken! Hon hälsar till alla, det är bra här! Mattes köttbullar är goda de med, men jag har det bra här!
Vovvarnas tankar, såväl som Herr Skriftställarens, tankar går just nu till dig blanche och omsluter dig på hundars sätt med varm sympati! Det är förståligt att Second Life kommer i andra hand!