Ateljétankar

Herr Skriftställare lade ner pennan i pennfatet. Han svepte vadmalsjackan tätare om kroppen. Händerna kramade girigt insugande kaffemuggens kvarvarande värma.
Han tittade ut genom fönstret.
En ensam snöflinga singlade sakta förbi hans synfält. Kyligt ensam ropade den i ångest efter fler kamrater. Bara flera kallt gnistrande kamrater kan hjälpa honom överleva. Herr sSkriftställare såg snöflingan förintas innan den ens landat på fönsterblecket. Så håller det kalla gnistrande snöflingors gemenskap samman: Det kalla håller den vid liv.
Herr skriftställare suckade och tänkte på en digital utflykt till det varma andralivet, där solen jämt skiner. Där värmande sunnanvindar jämt smeker kinden. Flexihåret stilla sommardans i aftonen vid galleriets veranda.




Han beskådade några av de senaste verken. Ramade inne och hängde upp på väggen.
Där fanns måsfågelns flykt från ett inramat liv. Han ser de välvda vingarnas styrka betvinga det inramade, inrutade livets bojor.


Han tittar på kluddet som Prinsessan inspirerat honom att efterlikna. Han konstaterar att barnets ivriga utforskande av mönster som bara barnahänder kan kan göra charmigt sevärda. Dock konstaterar han att ett visst mått av barnasinne än finnes i hans mer vuxna kropp. Nog ser han sin egen barndoms ivriga försök att med ändlösa linjer beskriva det han ser. Han hör Prinsessan uppmanande stämma:
- Farfar, ser du grodorna dansar med älvorna! Se så det tindrar ur älvans ögon!

Kom du med och se hur älvorna dansar i barnets vindlande kritstreck. Hur grodorna ystert bejakar sitt grodperspektiv i barnets slingrande kritdans!