Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och herr Skriftställare har fortfarande svårt att fatta att det hänt, som inte kan hända. Hans hela söndag uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Eller var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik.
Som vanligt gick Herr Skriftställare och den ludne sambon en tidig promenad, för att den ludne slulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar Skriftställaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens den ludnes stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.
Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.

Skriftställaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Den dunge av späda kortvuxna björkar format, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman försvann då de rundade dungen.
Då såg han... i morgondimmas ljus.. såg han det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.
Där framför honom och den ludne gick Skriftställarens mamma i den mockajacka hon inhandlar samma år som skriftställaren fyllde elva år. Till vänster om henne gick skriftställarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Skrift ställaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. De tre försvann bakom ett skjul och skrift ställaren ökade stegtakten. Han vill se gärna fråga varför, hur är det.....
När han och den ludne nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Den ludnes gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte Skriftställaren att ett förvånande uttryck fanns i den ludnes ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.