Tankar efter en kyligt bedövande morgonpromenad

Morgonens våta kyla trängde in i den lilla stugan, där Skriftställaren slöt filten tätare runt sig. Den ludne gjorde tappra försök att väcka den morgontrötte. Djupa hundartikulerade morgonljud väckte gradvis Skriftställaren till något mer medvetet tillstånd. Hasande fötter över golvet närmade sig kaffestationen. Snart fylldes rummet av den mest njutbara aromen av nybryggt kaffe. Skriftställarens humör ljusnade, borta var gårdagens dävhet. Misstankarna om begynnande nöffsjuka var som bortblåst.

Iklädd flera lager av ylletröjor, vindtygsjacka och regnkäder kopplade han hunden och inträdde utträdande i novembermorgonens iskalla morgonregn. Promenaden blev inte förkortad, utan tålmodigt vandrade de två den vanliga rundan. Det ska villigt erkännas att Skriftställarens tankar inte alltid var närvarande. Dock noterade han att monumentet över kortsiktigt och misslyckad kollektivtrafikpolitiskt beslut var lika icke inbjudande som vanligt. kanske, tänkte Skriftställaren, borde den miljöpartipolitiske beslutsfattaren själv bege sig ut med plastsäck och skräpplockartång och städa upp hållplatsen.

Skriftställaren och den ludne återkom efter dryga halvtimmen åter i stugan vars värem nu kändes nästan tropisk. Ett ivrigt frotterande av våt hundpäls vidtogs. Den ludne återvände belåtet till sin plats vid matsalsbordet, där han kan ha visuell uppsikt över allt det som sker i stugan.

I skrivarlyans bekväma arbetsstol, me ännu en kaffemugg värmande upptinande frusna fingrar började skriftställaren långsamt doppa gåspennan i bläcket och formulerade dagens första mening.

Kursverksamhet tycks vara populärt i den virtuella världen, präntade han långsamt. Måhända ska herr Skriftställare be sin vän den musikaliske brevbäraren att berätta för hågade deltagare hur man startar en musikalisk karriär i den virtuella världen. För egentligen kan vem som helst göra det.
Kanske vore en mer filosofisk kurs om hur vår etik och moral förändras då vi inträder i den virtuella världen också locka deltagare. Är det så att vårt medvetande flyttas till en annan dimension där verkligheten blott blir en fond inför vilken vi kan rättfärdiga vårt beteende i den virtuella världen?
Så övergår den kranke verkligheten i ett blomstrande andra liv, där det mesta kan rättfärdigas med , ... det är ju bara ett spel!