JULSAGA del 1

Det var morgonen före julafton. Snön som fallit undernatten hade förnyat vinterns vithet. Kylan gav kristaller som gnistrade i det morgondisiga ljuset.
Den gamle dansbandsmusikern lämnade kyrkans natthärbärge. Han hade fått en plats att sova på och styrkt av kaffe och risgrynsgröt mötte han den kyliga morgonen. Hans få ägodelar förvarade han i en konsumkasse, som han ständigt bar med sig. Vinterluvan var djupt neddragen över panna och öron. Den slitna ulstern försökte han värmande svepa om sig än mer. Nu fick han vara borta från sängplats och värme till sju ikväll, då härbärget åter öppnade.
Hans fru och de fem barnen hade lämnat honom för fem år sedan. De stod inte ut med hans humörsvängningar. De var trötta på hans gnäll om att inga speltillfällen drog in pengar. De var utleda på hand periodvis återkommande superi. Sedan dess hade det gått stadigt utför med den gamle musikern. Han hade förlorat kontakter med musikvärlden, Han hde blivit vräkt från sin bostad. Ägodelarna sålad på exekutiv auktion. Allt han ägde bar han med sig i konsumkassen.
Hade inte spriten tagit överhand hade han fortfarande varit en av de främsta musikerna i landet. Hade han inte så förlorat kontakten med musikvärlden, hade kanske ännu hans kompositioner spelats.
Den gamle spelemannen besökte socialkontoret i hopp om att få någon hundtring, så han kunde köpa en julgåva , om än adrig så liten, till sina barn.
- Är du här nu igen speleman, sa den hurtiga socialsekreteraren, du kan inte få mer pengar. Du fpr nya pengar i början nästa månad, försökte hon förklara för honom. Musikern tittade vädjande, det gällde ju bara någon hundrong, för att ge glädje till de små. Åven om böickar var aldrig så vädjande var socialsekreterarens nej ett nej som inte kunde ändras.

Tomhänt, sånär som på konsumkassen, återvände den gamle musikern sin ändlösa vandring på den den lilla stadens gator. Han spg jultrevnad lysa ur affärsfönster. Han mötte julstressande människor, som undevek hans blick och utsträckta hand. Han fick något drömskt i bliccken. Ur djupert av hans inre började sakta ett musiktema skapas. En melodi, en refräng. Han kunde i sitt inre höra hur det arrangerades. Ett leende formades på hans läppar, när den påträngande saxofonen bar budskap om alla de barn som far illa i vår värld. De smekande violerna med sitt bedjande "fidedeliddeli" påminde honom om barnens glittrande ögon i väntan på julen. Trumpeter ocg tromboners kraftfulla proklamerande om... !att inatt har en räddare blivit född åt er". Trummornas trygga rytm gav honom bilder av den trygghet han inte längre hade.

Detta, mumlade han för sig själv, är det mästerverk jag alltid drömt om att få skriva tindrande barna ögon från höjden ser "faderns milda ögon ner på dessa hans minsta". Allt fanns i melodin. Han längtade få skriva ner. Nu skulle han lämna något till eftervärlden som var värt något. En melodi som skulle få lyssnaren att fälla en tur, röras till skratt och längta få sjunga igen.
Jag måste få slriva ner, mens jag ännu minns, tänkte han och öppnade dörren till stadens restaurang. Han bad servitrisen om en jultallrik och en penna och papper!

(fortsättning följer imorgon...julafton!)