Den långa vandringen till Gilme

Herr Skriftställaren hade efter en lång dag av ihärdigt strävande att förtjänat sitt levebrödbeslutat göra något annorlunda. Nu skulle här festas. Han hade i bloggvärlden underrättats om en trevlig tillställning i Gilme. Han packade sin ränsel med det mest nödvändiga för färden dit. Snörade på sig sina TP-sandaler. Tingesten avsedd att skydda för nedfallande väta grinade utmanande mot honom och bad att få följa med. Nåja, även om det aldrig regnar så häng med Monsieur Paraply! Vet inte om det skulle vara så eller inte men när han återigen materialiserats på resmålet var det bara skog. Den mjuka skogsmarken omslöt hans fötter, när han försökte bestämma vilken väg att gå! En välklingande stämma, som vid efterforskning visade sig tillhöra Selma Edman, susade frågande mellan trädståmmarna, om skriftställaren hittat rätt. Skulle väl inte vara så svårt ,tänkte han, och började vandringen mot ljuset, mot ljudet av rösten.

HerrSkriftställaren såg i mörkret som alltmer omslöt honom och i skogen flera tecken på att mänskligt, om än i virtuell skepnad förekommit, så förfasas inte lilla människa, snart är färden över! Han värmde hastigt de lättstelfrusna fingrarna i junikylan och hastade vidare. Hur svårt ska det vara hitta en grupp festande människor i villande skog?
Det kändes onekligen lockande att stiga in i den välkomnade trevnaden i den bostadsgrotta han fann. Men trogen sin missssion hastade han vidare. Här är inte tid för vila! Nu ska det sägas att skogen blir ovanligt stor. Skogen blir ovanligt kusligt mörk för en ensam vandrare. Vättar och trolltyg tycktes gömma sig bakom varje sten och buske. Skuggorna blir än mörkare och än mer hotfulla. En sång formades omedvetet på hans läppar. Det undermedvetnas försök hålla honom sällskap!
"vi går över daggstänkta berg fallera" ...omdelbart följt av "Mot kullens topp vi gångar opp". Nog ska den sången , om inte annat, hålla allt oknytt på avstånd. Han mindes sin barndom, den stränga sånglärarinnas ilsket skrapade naglarna mot griffeltavlan och sa: - Det här, gunstige junker, är musik det jämfört med det han presterar i ljudväg!
Där högt upp, nära den himmel där frysande svalor flyger i junikylans misströstande sommarväntan, bredde skogen ut sig för herr Skriftställarens fötter. Mörkret låg som en tät ryamatta under honom. Han spanade och likt en vädrande hund sträckte han näsan mot skyn och sökte uppfatta varje tecken på att här har människor funnits. OCH.. där långt nere..såg han en vit varelse ila mellan stammarna. Han lät sluttningens lutning öka han farten i hans springande steg. Ner för backen, över stenar, genom snår rusade han i hopp om att kunna följa denna vita skepnads färd genom mörkret! Det märktes fortfarande , att ungdomens träning i lokala friidrottsklubben och tävlande på nationellt och internationellt kolstybbsunderlag var honom behjälplig. Snart var han hack-i-häl på den mellan trädstammarna ilande vita skepnaden.
Det kändes i luften att nu var målet nära. Och tur var väl det för medhavd massäck var slukad och vattenflaskan nästan urdrucken.
Och se där... bland klippor och böljande strandvatten fanns dom. Det glada festande dansande sällskapet i Gimle. Utmattad men lycklig att se denna glädjeyra stannade Herr Skriftställaren i ett hav av välluktande blommor. Noterande, inandande de få men välmenande välkomstropen. Lycklig att åter vara en del av civilisationen bara stod han där med ett förnöjt leende på sina läppar. Kära läsare, hade den märkliga tingest som heter dator så velat, hade säkert, istället för att förångas i cyberrymden, er förbundne rapportör svängt sina lurviga....